Det första som behöver göras i granskningen är att kontrollera om den tänkta muddringen kräver en anmälan om vattenverksamhet, eller om den i stället kräver tillstånd. Detta gäller också för granskningen av hanteringen av muddermassorna när de tagits upp på land, alltså den miljöfarliga verksamheten. Det behövs också bedömning om åtgärden kan antas medföra betydande miljöpåverkan (se också steg 3 och 6).
En anmälan om vattenverksamhet är avgiftsbelagd. Du behöver därför kontrollera att verksamhetsutövaren har betalat in avgiften. Avgiften betalas vanligen i samband med anmälan, om anmälan gjorts via länsstyrelsens e-tjänst. Har verksamhetsutövaren använt blankett för sin anmälan då bör information om avgift nått verksamhetsutövaren på det sättet. Kontrollera att avgiften har betalats in, om inte kan det vara lämpligt att påminna verksamhetsutövaren om detta. Enklast är det att påminna i samband med att du ber om kompletteringar om sådana behövs. Länsstyrelsen kan inte fatta beslut i ärendet innan avgiften är betald.
Länsstyrelsen kan inte ta ut avgift för anmälan om miljöfarlig verksamhet. Det saknas i avgiftsförordningen för länsstyrelserna att göra det.
Om länsstyrelsen också prövar strandskyddsdispens för muddringen eller annan avgiftsbelagd prövning enligt miljöbalken, ska full avgift tas ut för det högsta beloppet plus 25 % av summan av övriga avgifter. Notera att detta gäller när strandskyddsprövningen är hos länsstyrelsen (inom statligt naturskyddat område). Länsstyrelsen kan inte ta ut avgift för strandskyddsprövning som tagits över från kommunen.
3 kap. 12 § Avgift skall betalas för tillsynsmyndighetens handläggning av en anmälan om vattenverksamhet. För avgiftens storlek gäller bestämmelserna i 10 § avgiftsförordningen (1992:191), och avgiftsklass 3 skall tillämpas.
Om tillsynsmyndighetens handläggning av anmälningsärendet även omfattar beslut i andra avgiftsbelagda ärendeslag enligt miljöbalken, skall avgift betalas med det högsta belopp som anges för något av ärendeslagen med tillägg av 25 procent av summan av de belopp som anges för de övriga ärendeslagen.
Förordning (2007:169).
Du behöver bedöma om innehållet i anmälan är fullständig. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:19, bilaga 1, finns bra vägledning om vad en anmälan om muddring bör innehålla. Nedan framförs några av punkterna i korta drag.
Det är särskilt viktigt att följande uppgifter framgår av anmälan:
19 § I stället för tillståndsplikt enligt 11 kap. 9 § miljöbalken gäller att en vattenverksamhet inte får påbörjas innan den har anmälts hos tillsynsmyndigheten, om verksamheten innebär
…
…
20 § En anmälan enligt 19 § ska vara skriftlig. Den får göras elektroniskt. Om den endast görs i pappersform, ska den ges in i två exemplar.
Anmälan ska innehålla de uppgifter, ritningar, kartor och tekniska beskrivningar som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma verksamhetens art, omfattning, miljöeffekter och påverkan på närliggande fastigheter. Den ska även innehålla de uppgifter som anges i 8 § och 9 § 1 miljöbedömningsförordningen (2017:966). Förordning (2025:752).
Av anmälan om vattenverksamhet ska tydligt framgår vilket område som är tänkt att muddras, hur stor ytan är och till vilket djup muddring ska utföras. Det ska också framgå vilka mängder massor som beräknas uppkomma till följd av muddringen.
Det bör finnas en beskrivning av sedimentens/muddringsmassornas sammansättning, till exempel om det är lera, silt, sand eller dylikt.
För att bedriva en vattenverksamhet ska verksamhetsutövaren ha rådighet över vattnet inom det område där verksamheten ska bedrivas. Med rådighet menas att man själv äger vattnet eller har bindande avtal med ägaren för det man avser göra. Du som handläggare kan ta in information om verksamhetsutövaren har rådighet för den tänkta åtgärden i ärendet. Det är för att veta om det finns en annan fastighetsägare som behöver ta del av beslutet och för att kunna ge rätt upplysningar.
Verksamhetsutövaren bör även redogöra för huruvida eventuella grannfastigheter kan beröras av verksamheten.
2 kap. 1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.
2 kap. 2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.
Av underlaget i anmälan bör det framgå vilken muddringsmetod som planeras att användas, till exempel enskopeverk, flerskopeverk, sugmuddring eller annat.
Det ska framgå vad syftet med muddringen är, till exempel om det är en nymuddring eller en underhållsmuddring.
Om det finns ett tillstånd för att muddra till ett visst djup bör även detta redovisas i anmälan.
I småbåtshamnar, eller i områden där miljöfarliga verksamheter bedrivits, kan bottensedimenten innehålla föroreningar. Om det finns en misstanke om att sedimenten är förorenade krävs oftast en undersökning med sedimentprovtagning för att avgöra hur hanteringen av muddermassorna kan ske efter att de tagits upp på land. Om sedimenten är förorenade kan det även krävas skyddsåtgärder för att muddring och hantering av muddermassor inte ska innebära en ökad risk för spridning av föroreningar.
Provtagningen ska vara representativ för hela den volym som ska muddras, både i yt- och djupled. Delproven ska inte blandas till ett samlingsprov. Antalet provpunkter bör dimensioneras utifrån volym och area som ska muddras. Antalet prover bör anpassas till projektets storlek. Se vidare vägledning i bilaga 2 i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:19.
I tabell 9 i bilaga 2, i ovan angiven rapport, framgår vilka ämnen som är lämpliga att analysera för muddermassor. Även i Naturvårdsverkets branschlista framgår vilka föroreningar som kan förekomma i sediment i exempelvis hamnar och farleder.
Verksamhetsutövaren ska tydligt redovisa de miljöeffekter som kan tänkas uppstå till följd av muddringen, samt hanteringen av de uppkomna muddermassorna. Verksamhetsutövaren ska också redovisa förslag på skyddsåtgärder och försiktighetsmått för att förhindra skada på människors hälsa och miljön.
Av underlaget i anmälan bör framgå tidpunkt för när åtgärderna planeras att genomföras.
För att kunna gå vidare med anmälan om miljöfarlig verksamhet, alltså hanteringen av avvattning av muddermassor, deponering, återvinning och dumpning behöver verksamhetsutövaren redovisa en masshanteringsplan. Det finns flera olika sätt att hantera muddermassorna. Flera av dessa är anmälnings- eller tillståndspliktiga verksamheter som miljöfarliga verksamheter.
Det finns krav på vad en anmälan om miljöfarlig verksamhet ska innehålla. Dessa krav hittar man i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Exempelvis ska anmälningar för miljöfarliga verksamheter innehålla:
25 § En anmälan som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken ska innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma den miljöfarliga verksamhetens eller åtgärdens art, omfattning och miljöeffekter.
En anmälan ska även innehålla de uppgifter som anges i 8 § och 9 § 1 miljöbedömningsförordningen (2017:966), om den avser en verksamhet
eller åtgärd som avses i
…
29 kap. med undantag för verksamheter och åtgärder som avses i 29 kap. 26, 49, 51 och 56 b §§, …
25 d § En anmälan som avser en sådan verksamhet med behandling av avfall som omfattas av 29 kap. miljöprövningsförordningen (2013:251) ska utöver det som anges i 25 § innehålla
1. uppgifter om de typer av avfall och mängder avfall som ska behandlas,
2. uppgifter om de metoder för att behandla avfall som ska användas,
3. uppgifter om de största mängder avfall som vid något tillfälle ska lagras inför och efter behandlingen,
4. förslag till skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs med hänsyn till verksamheten, den plats som verksamheten bedrivs på och andra omständigheter,
5. förslag till åtgärder för övervakning och kontroll av verksamheten, och
6. förslag till åtgärder som behövs i fråga om avslutning av verksamheten och efterbehandling. Förordning (2022:1301).
25 e § En anmälan som avser en sådan verksamhet som innebär att avfall lagras som en del av att samla in det och som omfattas av 29 kap. miljöprövningsförordningen (2013:251) ska, utöver det som anges i 25 §, innehålla
1. uppgifter om de typer av avfall och mängder avfall som ska lagras,
2. uppgifter om hur avfallet ska lagras,
3. uppgifter om de största mängder avfall som vid något tillfälle ska lagras,
4. förslag till skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått som behövs med hänsyn till verksamheten, den plats som verksamheten bedrivs på och andra omständigheter,
5. förslag till åtgärder för övervakning och kontroll av verksamheten, och
6. förslag till åtgärder som behövs i fråga om avslutning av verksamheten och efterbehandling. Förordning (2025:659).
25 f § En anmälan som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken ska ges in i tre exemplar, om den avser en verksamhet eller åtgärd som enligt miljöprövningsförordningen (2013:251) omfattas av ”tillståndsplikt A”, och i två exemplar i övriga fall.
Förordning (2025:659).
Nedan presenteras olika typer av hantering av muddermassor som kan bli aktuella vid muddring i mindre muddringsprojekt. Hanteringen av muddermassor ska i de flesta fall anmälas som miljöfarlig verksamhet. När länsstyrelsen har ansvar att granska anmälan om vattenverksamhet för muddringen, ska länsstyrelsen också ha ansvar att granska den miljöfarliga verksamheten av hanteringen av muddermassor.
Avvattning av avfall sker när man som verksamhetsutövare behöver avvattna avfallet (muddermassorna) för att de ska vara lättare att hantera före och vid borttransport.
En anmälnings- eller tillståndspliktig avvattning av avfall startar med att muddermassor läggs upp på land eller avses avvattnas i exempelvis en container och slutar när samtliga avvattnade massor har transporterats bort.
Anmälningsplikten i miljöprövningsförordningen (2013:256) 39 § gäller all avvattning upp till 2000 ton per kalenderår oavsett om det är farligt eller icke–farligt avfall. Det kan ändå vara bra för dig som handläggare veta om avfallet klassas som farligt eller icke-farligt eftersom verksamhetsutövaren kan behöva vidta fler försiktighetsåtgärder om avfallet visar sig vara farligt. Enligt avfallsförordningen 2 kap 2 § är det verksamhetsutövaren som har ansvaret att klassa avfallet.
I anmälan om vattenverksamhet anges mängden muddermassor vanligtvis som en volym. För att konvertera volymen till ton kan man använda sig av en omvandlingstabell på sidan 30 i Helcom guidelines for the disposal of dredged material at sea (2006). Det är viktigt att veta att det är våtvikten som avses i prövningsparagraferna för avvattning.
Vid avvattning av muddermassor som inte bedöms förorena markområden eller vatten, är det vanligt att massorna läggs upp inom verksamhetsområdet. Vattnet i massorna tillåts då rinna tillbaka till det vattenområde det kom ifrån. Det som kan uppstå vid sådant förfarande är grumling av vattenområdet. Detta kan åtgärdas genom att exempelvis låta siltgardinen (som användes under muddringsarbetet) ligga kvar i vattnet tills avvattningen är klar. Alternativt kan exempelvis halmbalar användas för samma effekt.
Om massorna bedöms riskera att förorena mark eller vatten under avvattningsskedet kan det krävas mer försiktighetsåtgärder. De förorenade massorna kan exempelvis läggas i en container för att samla upp vattnet som avvattnas.
29 kap. 39 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90.375 gäller för att avvattna icke-farligt eller farligt avfall, om mängden avfall som behandlas är högst 2 000 ton per kalenderår. Förordning (2018:1460).
För små muddringsprojekt kommer troligtvis denna paragraf att vara mest aktuell. Notera att den gäller både för icke-farligt avfall och farligt avfall. Andra mängder kan innebära tillståndsplikt och då ska verksamhetsutövaren uppmanas söka tillstånd för avvattningen hos MPD, se miljöprövningsförordningen. I så fall kan även anmälan om vattenverksamhet hanteras av MPD (se rättsutredning (pdf)).
Klassificeringsprocess
2 kap. 1 § När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren
1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.
Bedömning av om ett avfall har farliga egenskaper
2 kap. 2 § För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren
1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.
Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.
Klassificering som farligt avfall
2 kap. 3 § När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om
1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.
När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.
Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.
2 kap. 4 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att
1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.
Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.
Om det inte finns någon lämplig avsättning för de uppkomna muddermassorna har man möjlighet att deponera muddermassorna på land. Den här typen av deponering hette tidigare uppläggning, men ska nu gå under beteckningen deponering. Deponering av muddermassor är alltid anmälningspliktig eller tillståndspliktig. Deponering av icke-farliga muddermassor på land är undantaget från deponeringsförordningens regler.
För att kunna bedöma verksamhetsutövarens uppgifter om muddermassorna är farliga eller icke-farliga kan man utgå från resultaten från den sedimentprovtagning som utfördes innan muddringen påbörjades, i samband med att vattenverksamheten anmäldes. Bedömning om ett avfall har farliga egenskaper finns i 2 kapitlet i avfallsförordningen.
Även om det finns föroreningar i massorna behöver inte det betyda att massorna ska hanteras som farligt avfall. Man kan generellt säga att det är sällsynt att det blir farligt avfall av muddermassor från mindre projekt.
För att veta om åtgärden är anmälnings- eller tillståndspliktigt behöver man alltså klargöra dels hur många ton som ska deponeras på land, dels om föroreningsrisken inte enbart är ringa. För vissa värden finns bedömningskriterier i Naturvårdsverkets handbok (2010) om återvinning av avfall för anläggningsändamål samt Kemakta (2013), Kriterier för tributyltenn, Irgarol och diuron i muddermassor som omhändertas på land.
I anmälan om vattenverksamhet anges mängden muddermassor vanligtvis som en volym. För att konvertera volymen till ton kan man använda sig av en omvandlingstabell på sidan 30 i Helcom guidelines for the disposal of dredged material at sea. Det är viktigt att veta att det är våtvikten som avses i prövningsparagraferna för uppläggning av muddermassor på land.
Deponeringen ska ske på land, d.v.s. över högsta förutsägbara vattenstånd, för att förhindra erosion och spridning av partiklar.
29 kap. 18 § Tillståndsplikt B och verksamhetskod 90,271 gäller för att deponera icke-farliga muddermassor på land längs små sund, kanaler eller vattenvägar som massorna har muddrats från, om
1. mängden massor är mer än 1 000 ton, eller
2. föroreningsrisken inte endast är ringa. Förordning (2016:1188).
29 kap. 19 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90 281 gäller för att deponera icke-farliga muddermassor på land längs små sund, kanaler eller vattenvägar som massorna har muddrats från eller icke-farliga rensningsmassor på land i anslutning till det vatten som har rensats, om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt 18 §.
Anmälningsplikten gäller inte uppläggning av rensningsmassor från jordbruk eller skogsbruk om uppläggningen inte medför skada för människors hälsa eller miljön. Förordning (2022:1306).
4 § Denna förordning ska inte tillämpas på
…
Klassificeringsprocess
2 kap. 1 § När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren
1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.
Bedömning av om ett avfall har farliga egenskaper
2 kap. 2 § För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren
1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.
Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.
Klassificering som farligt avfall
2 kap. 3 § När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om
1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.
När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.
Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.
2 kap. 4 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att
1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.
Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.
Muddermassor kan i vissa fall även återvinnas och användas för anläggningsändamål. Det betyder att om det behövs massor till ett anläggningsprojekt eller en konstruktion så finns möjlighet att använda massorna till detta. Det är viktigt att observera att enbart icke-farliga massor får återvinnas på detta sätt. För att kunna bedöma om muddermassorna är farliga eller icke-farliga kan man utgå från resultaten från den sedimentprovtagning som utfördes innan muddringen påbörjades, i samband med att vattenverksamheten anmäldes. Bedömning om ett avfall har farliga egenskaper finns i 2 kapitlet, avfallsförordningen.
För att återvinna icke-farliga muddermassor för anläggningsandamål krävs antingen tillstånd eller anmälan, beroende på om föroreningsrisken är ringa eller inte endast är ringa risk.
För att kunna bedöma om föroreningsrisken är mindre än ringa risk, ringa risk eller mer än ringa risk behöver du utgå från sedimentprovtagningen som utfördes innan muddringen påbörjades. Du kan sedan jämföra analyserna med parametrar i Naturvårdsverkets handbok (2010) om återvinning av avfall för anläggningsändamål, för att se om avfallet medför mindre än ringa risk, ringa risk eller mer än ringa risk. Vissa viktiga parametrar, specifikt för muddermassor, finns tyvärr inte i handboken då den främst syftar till att bedöma andra typer av avfallsmassor. Som ett komplement till handboken kan man då använda sig av Kemakta (2013), Kriterier för tributyltenn, Irgarol och diruon i muddermassor som omhändertas på land.
I Naturvårdsverkets vägledning om återvinning av avfall för anläggningsändamål finns också hjälp för dig som handläggare hur du kan bedöma om återvinning av avfall för anläggningsändamål är möjlig eller inte i det specifika fallet.
Nedan följer en sammanfattning av viktiga aspekter att ta hänsyn till vid bedömning av återvinning av avfall för anläggningsändamål.
29 kap. 34 § Tillståndsplikt B och verksamhetskod 90.131 gäller för att återvinna icke-farligt avfall för anläggningsändamål på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken inte endast är ringa. Förordning (2016:1188).
29 kap. 35 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90.141 gäller för att återvinna icke-farligt avfall för anläggningsändamål på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken är ringa. Förordning (2016:1188).
Klassificeringsprocess
2 kap. 1 § När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren
1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.
Bedömning av om ett avfall har farliga egenskaper
2 kap. 2 § För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren
1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.
Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.
Klassificering som farligt avfall
2 kap. 3 § När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om
1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.
När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.
Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.
2 kap. 4 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att
1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.
Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.
För att transportera muddermassor behövs varken anmälan eller tillstånd enligt miljöprövningsförordningen (2013:251). Däremot krävs i många fall ett särskilt tillstånd för transport av avfall enligt avfallsförordningen (2020:61). Tillstånd för transport av avfall söks hos Länsstyrelsen, via länsstyrelsen e-tjänst.
Länsstyrelserna håller ett öppet register över transportörer av avfall för att kunna kontrollera om den som transporterar avfall har de tillstånd som krävs.
Vid anmälan om vattenverksamhet gällande muddring kan det räcka för dig som handläggare att du kollar om transportören har de tillstånd och anmälningar som krävs för att få transportera muddermassorna. Om den inte har det som krävs bör du meddela kommunen detta, då det är de som är tillsynsmyndighet för transportörerna. De kan i sin tur uppmana transportören att söka de tillstånd som krävs. Länsstyrelsen har inte tillsynsansvar för transportörerna och kan inte själva uppmana dem att söka tillstånd.
5 kap. 1 § Det krävs ett särskilt tillstånd för att
1. yrkesmässigt transportera avfall, eller
2. transportera avfall som har uppkommit i eller i samband med en yrkesmässig verksamhet om
a) transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 10 ton avfall eller mer än 50 kubikmeter avfall,
b) transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 100 kilogram farligt avfall eller mer än 100 liter farligt avfall,
Lagring som en del av att samla in avfall är det som tidigare kallades mellanlagring av avfall. Det betyder att man temporärt lagrar muddermassorna på en plats innan borttransport eller återvinning. Lagring som en del av att samla in avfall kan vara anmälnings- eller tillståndspliktigt. Vilken prövningskod enligt miljöprövningsförordningen som kan bli aktuell beror på om avfallet klassificerats som farligt eller icke-farligt avfall. Du behöver även veta mängden muddermassor, föroreningshalten, hur länge de ska lagras och om massorna slutligen ska återvinnas eller bortskaffas. Därefter kan du avgöra om åtgärden ska anmälas till länsstyrelsen eller sökas tillstånd för.
För att kunna bedöma om muddermassorna är farliga eller icke-farliga kan man utgå från resultaten från den sedimentprovtagning som utfördes innan muddringen påbörjades, i samband med att vattenverksamheten anmäldes. Bedömning om ett avfall har farliga egenskaper finns i 2 kapitlet, avfallsförordningen (2020:614).
Det är viktigt att komma ihåg att lagring av avfall, däribland muddermassor, räknas som deponi om det lagras innan det återvinns i mer än tre år eller om det lagras innan det bortskaffas i mer än ett år.
Är man osäker på vad som menas med bortskaffande och återvinning av avfall med mera finns det ordförklaringar i miljöbalken. Det finns även en definition på ”samla in avfall” i miljöbalken.
15 kap. 5 a § Med deponi avses i denna balk en upplagsplats för avfall som finns på eller i jorden.
Som deponi räknas inte en plats där avfall
1. lastas om för att förbereda det för vidare transport till en annan plats där det ska behandlas,
2. lagras innan det återvinns, om lagringen sker under en kortare period än tre år, eller
3. lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker under en kortare period än ett år. Lag (2020:601).
15 kap. 6 § I denna balk avses med
behandla avfall: återvinna eller bortskaffa avfall,
återvinna avfall: att vidta en åtgärd som innebär att avfall kommer till nytta som ersättning för något annat material eller förbereder det för en sådan nytta eller en åtgärd som innebär att avfall förbereds för återanvändning, förbereda avfall för återanvändning: kontrollera, rengöra eller reparera något som är avfall så att det kan återanvändas utan ytterligare behandling,
materialåtervinna avfall: upparbeta avfall till nya ämnen eller föremål som inte ska användas som bränsle eller fyllnadsmaterial,
bortskaffa avfall: göra sig av med eller förbereda för att göra sig av med något som är avfall utan att återvinna det eller utan att lämna det till någon som samlar in eller transporterar bort det, och deponera avfall: bortskaffa avfall genom att lägga det på en deponi. Lag (2020:601).
15 kap. 7 § Med samla in avfall avses i detta kapitel att
1. hämta eller ta emot avfall, om detta inte utgör en del av behandlingen av avfallet, eller
2. sortera, lagra eller på annat sätt ta befattning med avfall innan det transporteras vidare till den plats där behandlingen ska påbörjas, om åtgärden inte utförs av avfallsproducenten på den plats där avfallet uppkom.
Lag (2016:782).
29 kap. 48 § Tillståndsplikt B och verksamhetskod 90.30 gäller för att lagra icke-farligt avfall som en del av att samla in det, om mängden avfall vid något tillfälle är
1. mer än 30 000 ton och avfallet ska användas för byggnads- eller anläggningsändamål, eller
2. mer än 10 000 ton annat icke-farligt avfall i andra fall.
Tillståndsplikten gäller inte om verksamheten är tillståndspliktig enligt 56 a §. Förordning (2025:660).
29 kap. 49 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90.40 gäller för att lagra icke-farligt avfall som en del av att samla in det, om mängden avfall vid något tillfälle är
1. mer än 10 ton men högst 30 000 ton och avfallet ska användas för byggnads- eller anläggningsändamål, eller
2. mer än 10 ton men högst 10 000 ton annat icke-farligt avfall i andra fall.
Anmälningsplikten gäller inte om verksamheten är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 56 a eller 56 b §.
Förordning (2025:660).
29 kap. 50 § Tillståndsplikt B och verksamhetskod 90.50 gäller för att lagra farligt avfall som en del av att samla in det, om mängden avfall vid något tillfälle är
…
6. mer än 1 ton i andra fall. Förordning (2016:1188).
29 kap. 51 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90.60 gäller för att lagra farligt avfall som en del av att samla in det, om mängden avfall vid något tillfälle är
…
6. mer än 200 kilogram men högst 1 ton i andra fall. Förordning (2016:1188).
Klassificeringsprocess
2 kap. 1 § När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren
1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.
Bedömning av om ett avfall har farliga egenskaper
2 kap. 2 § För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren
1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.
Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.
Klassificering som farligt avfall
2 kap. 3 § När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om
1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.
När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.
Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.
2 kap. 4 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att
1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.
Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.
Deponering av muddermassor blir ofta aktuell när man inte kan hitta någon annan avsättning för dem eller om de innehåller föroreningar.
När man transporterar muddermassor till en redan befintlig deponi är det är viktigt att den deponi man transporterar muddermassorna till har de anmälningar och tillstånd som krävs enligt miljöprövningsförordningen, och att deponin får ta emot den typ av muddermassor som transporteras dit.
Är man osäker på om deponin får ta emot avfallet eller om avfallet får deponeras kan man konsultera med den handläggare som har tillsynen på den deponi som muddermassorna ska lämnas till. Tillsyn över deponier kan antingen ligga hos Länsstyrelsen eller kommunen.
Förordning om deponering av avfall är främst riktad till den som driver en deponi och tar emot avfall som ska deponeras. Men den ger också svar på vilka typer av avfall som inte får deponeras, samt när förordningen är tillämplig och inte. Avfall som inte får deponeras är till exempel organiskt avfall. Det kan vara bra att tänka på om muddermassorna består mestadels av växtdelar och rötter.
Vid en anmälan om vattenverksamhet gällande muddring kan det räcka för dig som handläggare att du granskar om muddermassorna får deponeras enligt förordning om deponering av avfall och att den deponi som ska ta emot det har de tillstånd och de anmälningar som krävs för att ta emot den typen av avfall.
Avfall som inte får deponeras
8 § Följande avfall får inte deponeras:
…
6. organiskt avfall,
7. avfall som har samlats in separat i syfte att förberedas för återanvändning eller materialåtervinning, … Förordning (2025:827).
Här kan det till exempel handla om kompostering av muddermassor. Om det till exempel är mycket rötter och annat organiskt material i muddermassorna kan de behöva komposteras. Detta är en typ av biologisk behandling som avses i 30–31 §§ miljöprövningsförordningen.
Efter komposteringen kan muddermassorna exempelvis klassificeras som en jordprodukt och kan användas till verksamheter som har behov av en sådan produkt. Det är viktigt att veta att man inte kan använda muddermassorna innan de genomgått någon form av behandling först, och därmed övergått från att vara avfall till att bli produkt.
Vill verksamhetsutövaren själv kompostera muddermassorna kan det vara anmälnings- eller tillståndspliktigt, beroende på mängderna enligt miljöprövningsförordningen.
Observera att det finns anläggningar som tar emot avfall för kompostering. Om verksamhetsutövarens avser att skicka avfallet till en sådan anläggning krävs inga tillstånds- eller anmälningsförfaranden för verksamhetsutövaren. Det kan dock vara bra att kontrollera att den anläggning som kommer ta emot avfallet har de tillstånd och beslut som krävs för att få ta emot avfallet.
29 kap. 30 § Tillståndsplikt B och verksamhetskod 90.161 gäller för att behandla icke-farligt avfall genom biologisk behandling om avfallet inte är park- och trädgårdsavfall och
1. den tillförda mängden avfall är mer än 500 ton men högst 18 750 ton per kalenderår, eller
2. om behandlingen enbart sker genom anaerob biologisk nedbrytning och den tillförda mängden avfall är mer än 500 ton men högst 25 000 ton per kalenderår.
Tillståndsplikten gäller inte om behandlingen
1. är tillståndspliktig enligt 66 §, eller
2. är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 21 kap. 2 eller 3 §. Förordning (2016:1188).
29 kap. 31 § Anmälningsplikt C och verksamhetskod 90.171 gäller för att behandla icke-farligt avfall genom biologisk behandling, om
1. avfallet inte är park- och trädgårdsavfall och den tillförda mängden är mer än 10 ton men högst 500 ton per kalenderår, eller
2. avfallet är park- och trädgårdsavfall och den tillförda mängden är mer än 50 ton men högst 18 750 ton per kalenderår.
Anmälningsplikten gäller inte om behandlingen är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 21 kap. 2 eller 3 §. Förordning (2016:1188).
Klassificeringsprocess
2 kap. 1 § När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren
1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.
Bedömning av om ett avfall har farliga egenskaper
2 kap. 2 § För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren
1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.
Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.
Klassificering som farligt avfall
2 kap. 3 § När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om
1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.
När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.
Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.
2 kap. 4 § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att
1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.
Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.
Det är förbjudet att dumpa muddermassor i vatten. Trots förbudet kan länsstyrelsen, och i vissa fall Havs- och vattenmyndigheten, ge dispens för dumpning i vatten om det kan ske utan att människors hälsa och miljön riskerar att skadas. Länsstyrelsen prövar de dumpningsärenden som avser inlandsvatten, kustvatten och i havet innanför territorialvattengränsen (12 nautiska mil från baslinjen).
Det är viktigt att komma ihåg att en dumpning av muddermassor inte kan prövas som en miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken eller som en vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken. En dispensprövning från förbudet att dumpa muddermassor i vatten sker enligt 15 kap. 29 § miljöbalken.
Dispensprövning av dumpning ska ske enligt särskild ordning som inte utvecklas mer här.
15 kap. 27 § Avfall får inte dumpas eller förbrännas inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. På och över det fria havet får avfall inte heller dumpas från eller förbrännas på svenska fartyg eller luftfartyg. Avfall som är avsett att dumpas i eller förbrännas på det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den ekonomiska zonen.
15 kap. 29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från förbudet mot dumpning i 27 § första stycket, om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Den som har gett en dispens enligt första stycket får
1. förelägga den som har fått dispensen att avhjälpa en olägenhet som uppkommer genom dumpningen, om olägenheten inte förutsågs när dispensen gavs, och
2. återkalla dispensen, om ett villkor eller en föreskrift som gäller för dumpningen inte följs eller om en olägenhet som avses med ett föreläggande enligt 1 inte avhjälps. Lag (2016:782).
4 kap. 32 § Frågor om dispens från dumpningsförbud enligt 15 kap. 29 § miljöbalken prövas av
1. Havs- och vattenmyndigheten, om prövningen avser dumpning i
a) Sveriges ekonomiska zon, eller
b) något av två eller flera områden, om områdena inte ligger inom ett och samma län, och
2. länsstyrelsen i det län där avfallet avses att dumpas, om dispensfrågan inte ska prövas av Havs- och vattenmyndigheten enligt 1.
Innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar i en dispensfråga som avses i första stycket 1 b ska myndigheten ge de berörda länsstyrelserna tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen ska underrätta Havs- och vattenmyndigheten om de beslut som fattas enligt första stycket 2.
En dispens ska avse ett visst slag och en viss mängd avfall samt tiden, platsen och sättet för dumpningen. Förordning (2025:820).
Du som handläggare kan göra en kontroll vilka allmänna intressen som finns på den aktuella platsen genom en sökning i webbGIS och andra källor. I webbGIS kan du exempelvis söka på naturskyddade områden (naturreservat, Natura 2000 etc.), vattenskydddsområde, ålgräsängar (uppgifter finns även på Havs- och vattenmyndighetens webbsida), förorenade områden, fornlämningar, lek- och uppväxtområden för fisk (uppgifter finns även på lektidsportalen). Det är även av stor vikt att göra en sökning i Artportalen för eventuell förekomst av skyddade arter.
Inom strandskyddat område är det bland annat förbjudet att väsentligt förändra livsvillkor för växter och djur. Muddring och deponering av muddermassor på land kan vara sådana åtgärder som är förbjudna. I så fall ska verksamhetsutövaren också ansöka om dispens. Vanligtvis är det en prövning hos kommunal myndighet, men är det också ett statligt naturskydd, till exempel naturreservat, Natura 2000-område eller landskapsbildsskydd på platsen, då är det länsstyrelsens prövning.
Länsstyrelsen får ta till sig strandskyddsprövningen där kommunen annars skulle ha prövningen i den del av muddringsprojektet som rör muddringen eftersom den hanteras som en anmälan om vattenverksamhet. Däremot kan inte länsstyrelsen ta till sig prövningen för deponeringen på land.
Länsstyrelsen har dock möjlighet att ta till sig strandskyddsprövningen från kommunen i samband med en anmälan om vattenverksamhet. Sett ur verksamhetsutövarens perspektiv kan det underlätta om länsstyrelsen också tar hand om strandskyddsprövningen av muddringen även när det är utanför naturskyddat område. Däremot kan länsstyrelsen inte ta till sig prövningen för deponering på land.
För att dispens ska kunna medges behöver det finnas särskilda skäl som finns i 7 kap. 18 e § miljöbalken. För muddring är det oftast aktuellt med punkt 3, alltså att åtgärden behövs för en anläggning (t ex småbåtshamn) som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området.
Prövningen av om det finns särskilda skäl ska ske i två steg; först behöver åtgärden ske vid vattnet och därefter görs en avvägning mellan det enskilda och allmänna intresset. I det här sammanhanget är det en avvägning mellan verksamhetsutövarens enskilda intresse att få utföra muddringen och de allmänna intressen som finns på platsen i form av naturvärden.
Utgången i strandskyddsärendet blir avgörande för om muddringen och deponeringen kan ske på de tänkta platserna. Om inte verksamhetsutövaren får strandskyddsdispens för muddringen, då kan inte muddringsprojektet genomföras. Om verksamhetsutövaren inte får dispens för deponering inom strandskyddat område, då behöver deponeringen ske någon annanstans eller så behöver muddermassorna hanteras på ett annat sätt. Således kan anmälan om komma att ändra sig eller så får den tas om med nya förutsättningar. Som handläggare behöver man alltså ha koll på vad som händer eller har hänt i strandskyddsärendet.
7 kap. 18 b § Länsstyrelsen får i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 15 §, om det finns särskilda skäl och dispensen avser
1. byggande av en försvarsanläggning, allmän väg eller järnväg, eller
2. ett område som skyddas enligt andra bestämmelser i detta kapitel än bestämmelserna om miljöskyddsområde eller vattenskyddsområde och skyddet har beslutats av någon annan än en kommun. Lag (2025:512).
7 kap. 18 c § Kommunen får i det enskilda fallet ge dispens från förbuden i 15 §, om det finns särskilda skäl och dispensen avser något annat än det som anges i 18 b § 1 och 2.
7 kap. 18 e § Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får det beaktas om det område som upphävandet eller dispensen avser
…
3. behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området,
Lag (2025:512).
19 kap. 3 § Länsstyrelsen får ta till sig en kommunal prövning i ett ärende om länsstyrelsen har ett anmälningsärende 11:9 a MB.
Inom naturskyddade områden, såsom naturreservat och Natura 2000-område kan det krävas ett särskilt tillstånd eller dispens från förbud i naturreservatsföreskrifter. Det är en särskild prövning på länsstyrelsen som verksamhetsutövaren behöver ansöka om. Länsstyrelsen kan samordna prövningen så att besluten för anmälan om vattenverksamhet inklusive miljöfarlig verksamhet, beslut om strandskyddsdispens samt beslut om dispens eller tillstånd inom naturskyddat område fattas samlat. Det är dock olika ärenden. Flera kompetenser kan behöva kopplas till ärendehanteringen. Även deponering av muddermassor, om det också ska ske inom det naturskyddade området kan hanteras samlat med de övriga frågorna.
Är det Natura 2000-område är det mer komplicerat för då behövs ett Natura 2000-samråd och därefter en ansökan om Natura 2000-tillstånd inför vilken verksamhetsutövaren också tar fram en miljökonsekvensbeskrivning. Ett rimligt förfarande är då att anmälningsärendena avslutas och beslutas i samband med Natura 2000-samrådets avslut och därefter följer Natura 2000-tillståndsprövningen. Detta är dock en ganska sällsynt situation att mindre muddringsprojekt behöver bli en Natura 2000-prövning.
7 kap. 28 a § Tillstånd krävs för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett naturområde som har förtecknats enligt 27 § första stycket 1 eller 2.
Tillstånd enligt första stycket krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av det berörda området.
Lag (2001:437).
Du som handläggare gör en bedömning om huruvida andra kompetensområden berörs. Om du bedömer att andra kompetenser behövs, kan du behöva kontakta andra enheter på länsstyrelsen genom internremiss eller på annat sätt.
Följande kompetensområden kan behöva involveras vid anmälan om muddring och hantering av muddermassor: